När styrelsen i Bostadsrättsföreningen Solhjulet skulle välja arkitekt för stadsplan, hus och lägenheter i slutet av 50-talet föll valet på den anonyme men produktive och kunnige Ernst Grönwall.

DET KAN SJÄLVFALLET LÅTA lite självmotsägande när man säger att en arkitekt som ritat hela stadsdelar, hundratals bostadshus, mänger av kontorshus, kyrkor och biografer inte har lämnat några spår efter sig. Men det är sant när det gäller arkitekten Ernst Grönwall, som trots en förunderlig produktivitet under närmare 50 år, förutom de hus han ritat, lämnat obetydligt mer än några ganska intetsägande rader i nationalencyklopedin efter sig.

Det är svårt att slå bort tanken på att det var så han egentligen ville ha det. Att berättelsen om Ernst Grönwall skulle bli berättelsen om det han skapade - ingenting annat. Under sin livstid lät han sig sällan intervjuas, han skrev bara i undantagsfall - och då i början av karriären - artiklar om sina skapelser, han lämnade inga ritningar till arkitekturmuseets ritningssamling, utan kastade istället alla gamla ritningar när han bytte kontor. Det finns inget porträttfotografi (vilket var helt sant när den här texten skrevs hösten 2003, men sedan dess har vi fått kontakt med dottern Anika Reuterswärd - och av henne fått låna ett privat familjeporträtt) och de biografiska spåren inskränker sig lite förenklat till att han föddes, ritade ”utmärkta” hus och dog. Och därmed blir också berättelsen om arkitekten Grönwall - av nödvändighet - berättelsen om några av de byggnader han skapade.

Få spår av människan

Ernst Grönwall föddes i början av maj 1906 i Näsby församling ett par mil norr om Örebro. Efter en ingenjörsutbildning på Teknikiska Högskolan i Stockholm kompletterade han utbildningen med studier i arkitektur vid samma skola. I det register över arkitekter som Arkitekturmuseet har upprättat anges att arkitektstudierna avslutades 1936. Redan året före, 1935, har ett hyreshus på Stagneliusvägen, som ligger på Kungsholmens södra spets, byggts efter ritningar av Grönwall. Därefter följer en stor mängd olika byggnader över i princip hela Sverige, om än kanske med tyngdpunkten i och omkring Stockholm. Det är biograferna Victoria, Esplanad, Sture och teater Maxim. Det är hyreshus på Grev Turegatan, Skeppargatan, Rindögatan, Storgatan, Värtavägen, Drottninggatan och Nybrogatan. Det är stadsdelen Råcksta i Vällingby. Och så fortsätter det i en aldrig sinande ström; ett radhusområde i Danmark, personalbostäder i Korsnäs, ett HSB-område i Sandviken och där även Seljansborgs kyrka. Det är ett bostadsområde med 1.000 lägenheter på Skärholmsterrassen och ett med närmare 700 lägenheter i Östra Edsberg. Det senare också känt som bostadsrättsföreningen Solhjulet.

Man blir inte speciellt förvånad när en gammal arbetskollega beskriver Grönwall som en ”arbetsnarkoman” vars största intresse var att få genomföra sina olika byggprojekt. Man ska då också komma ihåg att det inte bara handlade om att ”hitta på ett hus” och rita lite fasadskisser. Grönwall hade ett järngrepp om sina projekt och gjorde detaljerade ritningar på allt från trappräckenas utformning till detaljer i köksinredningarna, som exempelvis hur den utdragbara skärbrädan borde se ut. På våren 1996, några dagar före sin 90 årsdag, avlider Grönwall.

Man kan inte gärna skriva om Ernst Grönwall utan att nämna bigrafen Draken vid Fridhemsplan i Stockholm. För även om man bara vet en sak om Grönwall, så vet man att det var han som ritade Sveriges kanske mest kända biograf. Och har man inte lagt märke till huset där biografen ligger, eller sett en film där, så har man i vart fall en minnesbild av bioskylten; neondraken med sin spelande tunga.

Att tämja Draken
Om biografen Draken har det skrivits mängder. Huset är Q-märkt av Stockholms Stad. Organisationen ”Cinema Theatre Association” har klassat det som ”världsunikt”. Men mest spännande är egentligen en artikel som Grönwall skrev själv sommaren 1939, knappt ett år efter premiärföreställningen den 27 september 1938. På sju sidor beskriver han byggprojektet Draken på ganska torr och teknisk prosa. Stadsplanen för den tomt där Draken skulle byggas tillät bara bygget av en biograf. Arkitekten fick därför ganska fria händer, då man inte behövde ta hänsyn till några andra funktioner i byggnaden. ”De fundamentala betingelserna för att uppgiften skulle bli synnerligen intressant har således funnits men tyvärr har byggnadstiden varit alltför kort”, skriver Grönwall, ”biografbyggnaden har nämligen uppförts på sex månader och skisserna påbörjades samtidigt med grundläggningsarbetena.”

Därefter beskriver arkitekten sin byggnad; Biografsalongen är stor med 1.123 platser och har svagt lutande väggar som övergår med svag båge i ett välvt tak (i modern litteratur används ofta ordet ”tunnelformad”). Salongen saknar balkong, vilket var ovanligt, och har ett starkt lutande golv, vilket var än mer ovanligt. Sex bågar spänner över salongen, vars väggar och tak är klädda med en panel av rödbok med dolda ljusramper som riktar sitt indirekta ljus framåt. Stolarna är tomatröda. Det finns dock tre rader ”fästmanssoffor” som är grå. Utsmyckningen i salongen består i huvudsak av den färgsprakande ridån, som är desto mer praktfull och som vid premiären var Sveriges största. Konstnären Isaac Grünewald komponerade drakmotivet med många olikfärgade tyger, däribland siden och plysch.

Genomtänkt i detalj
Men biografen Draken är inte bara vacker, utan stor omsorg har också lagts på funktionen. För att slippa den i biografer ”vanliga synen av affischer och plakat upphängda på ytor som ingalunda äro avsedda för dylikt ändamål” skapar Grönwall särskilda platser för reklam i och utanför biografen. Ovanför entrén kompletteras den vanliga rampen med utbytbara bokstäver med ett nästan två meter högt parti avsett ”endast för utvändig reklam”. Varje utrymme i huset tas tillvara och på andra våningen till höger om projektorrummet finns inritat en tandläkarpraktik och till vänster en liten tvårumslägenhet med kök och badrum. På entréplanet, på ömse sidor om biografens entré, finns plats för två butiker, en bank samt en större restauranglokal.

Draken gjorde succé och brukar allmänt nämnas som en av Sveriges vackraste funktionalistiska (”funkis”) biografer, och det är obegripligt att detta mästerverk kunde skapas på bara sex månader. Detaljer ur Grönwalls ritningar visar exempelvis lampornas utformning, panelernas profiler och att stolarna vid garderoben skall vara blå med underrede i ek. I dag, knappt 10 år efter det att SF visat den sista spelfilmen, är Draken svårt sårad. Stolarna har rivits ut och lokalen används som konferenslokal och disco. Ridån finns numera på Filmstaden i Malmö.

Handelskårens Hemgård

1939 i ett Sverige som idag känns lätt främmande, hade föreningen ”Handelskårens Hemgård” efter knappt tjugo års verksamhet lyckats samla ihop 160.000 kronor. Föreningen hade bildats under början av 1920-talet av i ”Stockholm boende handelsidkerskor” och syftet med föreningen var att bereda sina gamla ”en god bostad”. Värdet av de insamlade medlen, i dagens penningvärde inte fullt fyra miljoner kronor, var tillräckligt för att frågan om uppförandet av en första byggnad skulle bli aktuell. Uppdraget gick till Ernst Grönwall och resultatet blev ett vackert funkishus på Södermalm precis invid Högalidskyrkan.

Huset kom att innehålla 62 mikroskopiska lägenheter på 26 kvadratmeter vardera. Men på dessa få kvadratmeter lyckades Grönwall pressa in kokvrå, sovalkov, toalett, och tre garderober. På varje våningsplan, med tolv lägenheter, fanns ett gemensamt badrum. Lägenheterna längs husets ena långsida har en ”utomordentlig utsikt över Riddarfjärden och Stadshuset”. Trappan mellan våningarna placerades på husets västra kortsida och trapphuset försågs med stora fönster för att ”tillvarataga den ävenledes vackra utsikten mot Högalidsparken”. Hyran för en sådan här minilägenhet, med tillgång till gemensam samlingssal med kök och serveringsrum, uppgick till knappa 50 kronor per månad.
När Grönwall själv berättar som sin skapelse i en artikel från byggåret nämner han att korridorens väggar (det går en lång korridor, mitt i huset längsmed varje våning, med lägenheter på ömse sida) ”äro tapetserade med en högklassig salubra tapet i blommigt mönster” och att det finns en liten ”vinterträdgård med golv och väggar av skiffer” i entrén på bottenvåningen. Som kuriosa kan nämnas att Borgerskapets Enkehus och Gubbhus (en del av Stockholms Borgerskap) köpte huset 1994 och renoverade det, slog ihop lägenheterna till 32 och att huset nu används till samma typ av ”äldreboende” som när det var nybyggt på 40-talet.

Bacchi Wapen
I Gamla Stan ligger restaurangen ”Bacchi Wapen” i ett hus som, likt grannhusen, mycket väl kunde vara byggt på 1500- eller 1600-talet. Men huset har ännu inte nått pensionsåldern - det är byggt på 40-talet - och är ritat av Ernst Grönwall. I en tid när vurmen för gamla hus inte var så stor som i dag valde man helt enkelt att riva det förfallna huset från 1600-talet som stod på tomten. Allt för att bygga ett nytt med modern insida men gammalmodig utsida. På fasaden mot gatan återanvändes ornamentala och skulpturala detaljer från det gamla huset och så återanvändes även det gamla smidesgallret från 1600-talet som idag finns över restaurangens entré.

Funktion och form
Det är egentligen ganska märkligt att man valde att på detta sätt ge det nya huset en gammal kostym. Detta eftersom Gamla Stan på den tiden av många sågs som något man lika gärna kunde riva. Den superfunktionalistiska arkitekten Le Corbusier hade bara några år tidigare (1932) ritat - på fullt allvar - ett förslag till stadsplan för nedre Norrmalm som förutsatte att man helt rev Gamla Stan och stora delar av Södermalm samt att man därefter skulle bygga gigantiska höghus.

Grönwalls arkitektur var alltid funktionalistisk i den meningen att husen anpassades efter sin tänkta funktion. Däremot var estetiken ofta långt från den tidiga funktionalismens avskalade asketism. Bacchi Wapen är ett sådant exempel, långt från Handelskårens Hemgårds strikta formspråk. Ett annat exempel är ett sommarnöje - villa Hemmestavik - som Grönwall i mitten av 40-talet ritade åt direktören Arne André. Huset planeras i tre golvplan för att utnyttja markens naturliga lutning. Och den för aktitekten kännetecknande omsorgen om detaljerna visar sig i att han redan på planritningen, med streckade linjer, visade möjligenheten att placera in ytterligare sängar i sovrummen.

Inte helt okontroversiell
Det är lätt att nu många år senare vara entusiastisk över det Grönwall skapade. Detta särskilt som estetiken från mitten av 1900-talet åter är högsta mode. Man bör väl kanske inte glömma bort att samtiden inte alltid var lika road. 1938 vinner Grönwall tillsammans Olle Zetterberg första pris i Malmö stads tävling, där man skall lämna förslag på hur det gamla museet på Slottsgatan skall kunna byggas om till stadsbibliotek. Det Grönwallska förslaget, med temat ”boktok” innehåller en mindre ”lådformad” tillbyggnad. Förslaget blir ordentligt utskällt i de lokala insändarspalterna. Förslaget är ”avskyvärt”, ett ”missfoster” och ”något så fruktansvärt som att hänga ett typiskt stockholmskt funkishus på den Skåneborg som det gamla museet dock avser att imitera kan knappast tänkas ens i vår smakförskämda tid”. En insändarskribent diktar i Sydsvenska Dagbladet:

Biblioteket är ombyggt och klart för inflyttning först 1946 och då utan den av Grönwall föreslagna tillbyggnaden. Man kan bara gissa hur upprörda insändarfarbröderna från 30-talet skulle ha blivit om de fått se den tillbyggnad av biblioteket som slutligen färdigställdes 1997, efter ritningar av den danske arkitekten Henning Larsen. Man har byggt, för att låna en formulering från arkitekten, ”en monumental byggnad som reser sig majestätiskt intill det gamla Slottet”. Den moderna tillbyggnaden ser faktiskt ganska mycket ut som Grönwalls förslag från 1938, fast fem, sex eller åtta gånger större.

Grönwall och Solhjulet

Det är nu 40 år sedan husen i bostadsrättsföreningen Solhjulet, helt efter ritningar av Ernst Grönwall, stod klara för inflyttning. Annat kan inte sägas än att den styrelse som för snart ett halvt sekel sedan valde att samarbeta med Ernst Grönwall gjorde ett mycket klokt val. Lägenheternas planlösning känns fortfarande modern och goda val av material och byggmetod har gjort att underhållskostnaderna har varit låga. Den nuvarande styrelsen i föreningen arbetar med en minnesskrift, och i den kommer det att finns en del att läsa om Ernst Grönwalls arbete med husens och lägenheternas utformning. Men här, precis som annars när det gäller Grönwall, inskränker sig spåren i stort till ett antal välplanerade hus - så mycket mer finns inte bevarat.